"En beagle!"

Var på möte hos våra amerikanska gästbokare igår. Allt går sin gilla gång och vi diskuterar olika saker till programmet. Helt plötstligt ser jag en liten brun-vit-svart sak i dörröppningen och jag hör mig själv skrika:

"It's a beagle. Who's beagle is it?"

Det visade sig vara chefens beagle Charlie. 

Kom aldrig riktigt in i matchen resten av mötet. Glädjen över att se Charlie var för stark.

En månads separation från Elsa gör att jag helt plötsligt kan instämma i klichén "hunden är människans bästa vän".

Var tvungen att avsluta mötet med att fota Charlie i sin korg och visa ägarinnan Joanna bilder på Elsa. När jag tog bilder på honom sa hon att han brukar inte ligga så där utan han sover vanligtvis på rygg med tassarna upp i vädret. Då trodde jag att jag skulle börja gråta.