Min fru saknar "sin" hund. Min fru är klassisk på det sättet. När Elsa är gullig så är det "hennes" hund. När vi pratar om Elsa i allmänna ordalag är det "vår" hund. Och när Elsa har pajjat nåt är det "din" hund.
Här i New York med en ocean mellan henne och Elsa så är saknaden stor. Och Elsa är alltså Kristinas hund.
Saknaden yttrar sig genom att Kristina säger höga "oooh", "ååååh" och "aaah" så fort hon ser en söt hund på gatan. Efter det brukar hon lägga sitt huvud mot min axel och säger med en röst som påminner om en ledsen femårings röst - "Jag saknar min hund".
Dyker det upp en extra söt hund, ja då släpper hon alla hämningar. Som när vi var i en Marc Jacobsbutik här om dagen. Kristina glömde allt vad kläder och handväskor heter. Istället var det den lilla Bostonterriern Miki som fick all uppmärksamhet.
Elsa har bett mig att tala om att hon inte vill ha en hund till i huset. Hon vill vara the one and only.
SvaraRadera